Resandefolket kräver upprättelse
I dag finns 20 000-25 000 ättlingar kvar i Sverige. Deras språk och kultur lever vidare. Påfallande många ”resande”, som de kallar sig nu, arbetar inom åkerier och andra transportyrken.
Jan Ottosson, renhållare på Sellbergs, tillhör resandefolket. Han är politiker i Solna och facklig förtroendeman på Transport. Tillsammans med andra resande slåss han för att gruppen ska få upprättelse och bli erkänd som etnisk minoritet.
– I Norge har de resande fått en offentlig ursäkt för alla förföljelser. Vi förväntade oss att Göran Persson skulle följa exemplet under förintelsekonferensen i Stockholm. Det hade varit ett utmärkt tillfälle. Men någon ursäkt kom inte.
– Nu går mina äldre släktingar bort en efter en, utan att ha fått upprättelse efter de övergrepp som samhället utsatt oss för under främst 1900-talet, säger han med besvikelse i rösten.
I dagarna har biskopen i Linköping blivit föregångare genom att be om ursäkt för kyrkans agerande.
Präster vägrade länge viga resande och de fick heller inte begravas i vigd jord.
Jan Ottosson sitter hemma i köket hos Ragnar och Eivor i Stockholm.
Jan och Ragnar sitter i styrelsen för
Föreningen Resandefolket.
Jan har medvetet valt att framträda öppet med sitt släktskap. Han är stolt över sina rötter och vill få slut på tystnad och djupt rotade skamkänslor. Ragnar håller egentligen med, fast han vågar ändå inte skylta med sitt efternamn. Han är orolig för att barnen ska bli lidande.
Svårt i mindre städer
– Vi är inte dummare än andra, stjäl inte mer än andra. Vi jobbar heller inte sämre än andra. Snarare tvärtom. Ändå pågår diskrimineringen än i dag, säger Ragnar. I Stockholm märks det inte så mycket, här kan du smälta in i mängden. Men i småstäder och på landsbygden ser folk fortfarande ner på ”tattarjävlarna”. Det är ofta svårare att få jobb och snacket går om skojare.
Ragnar kommer från Dalarna, från en av de orter dit de resande koncentrerats genom åren. Han är född 1942 och han minns uppväxten i brukssamhället.
– Mentaliteten var rå och grov. För oss ”tattarbarn” var det ett ständigt helvete. Det gick inte en dag utan att jag tvingades slåss på skolgården. Många lärare deltog också i trakasserierna.
– En gång slogs jag mot ett helt gäng och höll på att klara av dem allihop. Då fick jag plötsligt en sten i huvudet. Ändå var det jag som fick skulden och allt skäll efteråt.
Dagens resande är på många sätt integrerade i det svenska samhället. Jan berättar att det finns resande på alla positioner i samhället. Jurister, poliser, lärare, kända idrottsmän och artister – komikern Anna-Lena Brundin har deklarerat att hon är av resandesläkt – och politiker förstås. Ända upp på toppnivå.
Gamla livsmönster och språket, romani, odlas i varierande grad i de olika resandesläkterna, som ofta bär namn som klingar ”äktsvenskt”. Ändå påpekar både Jan och Ragnar att det finns gemensamma kulturella drag som lever kvar. Det gäller friheten, längtan efter resor, musikalitet, starka familjeband, gästfrihet, lite vassare temperament och en vilja att vara sin egen. Många resande har funnit sig till rätta som chaufförer, åkare och bilhandlare.
– När jag började som lastbilschaufför, säger Ragnar, var det som att komma hem. Inom åkeri räknas vad du gör. Hur du sköter jobbet. Inte varifrån du kommer. Transport och byggen är faktiskt de enda två områden där jag verkligen känt mig accepterad.
– Att vara sin egen är egentligen inget självändamål, utan snarare en följd av hur vi blivit behandlade under seklerna. Får man inte anställning måste man ordna inkomsten på egen hand. Vårt folk har alltid fått klara sig själva.
Gästfriheten är fortfarande en viktig ingrediens, förklarar Ragnar.
– När jag var liten sov jag i kökssoffan. På morgonen när jag vaknade hände det ofta att det låg 10-12 personer och sov på golvet. Vår dörr står alltid öppen för besökare.
Jan Ottosson bekräftar att han ofta stöter på gelikar inom transportnäringarna. Även om han inte känner dem sedan tidigare finns särdrag som gör att han med stor säkerhet känner igen resande på exempelvis arbetsplatser och vägkrogar.
Och på campingen. Rastlösheten finns i generna.
– Det är egentligen ingen skillnad på våra hus, bilar och husvagnar. Men jag känner igen resande på livsstilen, på sättet att bemöta barn och äldre och ofta på en lite mörkare hudfärg. Jag kan faktiskt inte säga precis vad det är, men jag vet när jag träffar på andra.
Oklart ursprung
Resandefolkets ursprung är inte helt klarlagt. Ordet tattare kommer från ”tartar”, men där finns inget verkligt släktskap.
En teori går ut på att gruppen helt enkelt är svensk allmoge som på grund av fattigdom tvingades ut på vägarna för hundratals år sedan. Sångerna och språket skulle då utvecklats som en följd av utanförskapet.
Men den tesen avvisar de resande själva. Jan Ottosson och hans fränder menar att det mest sannolika är att rötterna – precis som för zigenarna – finns i norra Indien. Resandefolkets språk, romani, påminner om zigenarnas romanés. Vissa traditioner är också desamma. Båda folken antas ha utvandrat och sedan på olika vägar kommit till Europa.
I Sverige omnämndes ”tattarna” redan på 1500-talet. Under seklerna har de levt som kringresande och familjerna livnärde sig på kopparslageri, förtenning, borstbindning, hästhandel, korgtillverkning eller handel.
De betraktades allmänt som andra klassens medborgare och blev hänvisade till sysslor som andra drog sig för. Det gällde bland annat kastrering av hästar, slakt och att biträda bödlarna. Jan Ottossons farfars farfar var bödelsdräng.
Fast Ragnar menar att ”tattarna” ändå var hyggligt accepterade i forna tider.
– Som kringresande fungerade vi som den tidens nyhetsförmedlare. Bönderna i gårdarna fick höra vad som hände runt omkring i bygden. En del myndighetspersoner knorrade väl över ”lösdriveri”, men andra insåg ju att det var bättre att de resande försörjde sig själva.
I början av 1900-talet tog industrialismen fart och många av de arbeten som de resande utfört försvann undan för undan. Klimatet förändrades märkbart för grupper som levde i marginalen och ”tattarplågan” kom upp på den politiska dagordningen.
Decennierna som följde framstår som en ofattbart mörk tid i svensk historia.
I riksdagen enades partierna om att ”tattarna” utgjorde ett hot mot fosterlandet. Medicinen blev att lagstifta om tvångsomhändertagande av ”tattarbarn” och fostra dem till ”dugliga medborgare”.
När lagen kom 1924 ansågs den alltför tandlös. Det gick nämligen bara att ta barnen om familjen var medellös. En statlig utredning som gjorts ett par år tidigare visade att de flesta resande klarade sig utan socialbidrag och åtskilliga hade både hus och pengar. Utredningen föreslog att det skulle gå att omhänderta också ”välbärgade lösdrivare”.
Fast nu var det förstås besvärligt att ta barnen med tvång från sina familjer. Myndigheterna konstaterade att ”tattarna” förstörde uppfostringsarbetet genom att till varje pris försöka återta sina barn.
Det bekräftas av Ragnars hustru, Eivor. Hon har nio syskon. Åtta av barnen blev omhändertagna. Själv placerades hon på barnhem som 13-åring.
Rashygien
– Jag stack direkt och alla mina syskon rymde också och sökte sig tillbaka till familjen, säger hon.
Men politikerna hade ett nytt ess i rockärmen: Rashygien och tvångssterilisering.
I Uppsala hade läkaren Herman Lundborg ihärdigt propagerat för att den svenska rasen måste renas. 1919 publicerade han boken Svenska folktyper. Det är ett bisarrt porträttgalleri över samer, judar och så förstås människor av ”blandtyp” eller ”ren nordisk typ”. I slutet finns kapitlet: ”Vagabonder, tattare, kriminella och dylika”.
Lundborg anammade också en pseudovetenskaplig metod som gick ut på att man mätte människors skallar och sedan delade in befolkningen i långskallar, mellanskallar och kortskallar. I Dalsland hittade han sitt ideal. Hela 18,3 procent av invånarna var ”äkta långskallar” och dessutom resliga, blonda och blåögda.
Rashygienen vann gehör i alla partier och 1921 inrättade riksdagen i stor enighet världens första rasbiologiska institut, med Lundborg som förgrundsfigur. Skälet var, som en blivande minister uttryckte det: ”Vi hava ju lyckan att äga en ras, som ännu är ganska oförstörd…”
En av tillskyndarna var socialdemokraten Alfred Petrén som på allvar övervägt möjligheten att också avliva förståndshandikappade barn.
Fast nu var det ju det här med motståndet från föräldrarna…
Petrén fick nöja sig med sterilisering. 1935 antogs den första steriliseringslagen. Då hade makarna Myrdal eldat på brasan med sin bok, Kris i befolkningsfrågan, och regeringen hade hunnit inhämta de senaste rönen från Tyskland, där Hitler redan infört tvångssterilisering av utvecklingsstörda.
Samma år förkunnade Dagens Nyheter med fet rubrik: ”Tattarplågan kostar 10 miljoner om året”.
Siktet var nu inställt. 1941 skärptes steriliseringslagen så att det blev lättare att komma åt personer som ansågs vara ”asociala”. Många resande fanns med bland de närmare 63 000 svenskar som steriliserades under åren 1935 till 1975.
Samtidigt rycktes hundratals resandebarn från sina familjer och placerades på barnhem eller i fosterfamiljer. Det har i efterhand visat sig att dödligheten bland dessa barn varit 3,5 gånger högre än för andra barn födda samma år.
Medierna slöt villigt upp i hetsen mot folkgruppen. 1942 publicerade Göteborgs-Posten en artikel där en åtalad resande beskrivs med följande ord: ”Framför skranket stod den ynkligaste figur man skådat på länge: En typisk tattare, snedvriden till kropp och själ, oförskämd, krypande och fräck på samma gång.”
Samma år, alltså 1942, inledde Sverige en omfattande registrering av alla resande. Initiativet kom från socialminister Gustav Möller och statssekreterare Tage Erlander. Målet sades i en tidningsartikel vara att lägga en grund för radikala åtgärder mot detta ”bottenskikt i den svenska folkmassan”.
Under några år samlade myndigheterna – med bistånd av bland annat skollärare, kyrka och hembygdsföreningar – ihop 7 668 namn. Registreringen pågick ända in på 1960-talet och både Jan Ottosson och Ragnar utgår från att de själva finns med.
Ragnar föddes samma år som registreringen påbörjades.
– När jag gick i första klass mätte de mitt huvud. Det var på mig och några få ungar till i klassen. Jag är övertygad om att namnlistorna skulle lämnas till Hitler, om Sverige ockuperades. Sedan kunde man sända oss till utrotningslägren, precis som med andra resande ute i Europa.
Det är inte belagt vad avsikten var med listorna. Men i Norge upprättades ett likadant register och de namnlistorna skickades bevisligen till tyskarna.
Norsk ursäkt
Norrmännen har i efterhand givit sina resande en officiell ursäkt och de har även fått en viss ekonomisk ersättning. I Sverige kräver Föreningen Resandefolket att staten gör samma sak här.
Jan Ottosson och andra i ledningen för föreningen har också varit hos Socialstyrelsen och tagit del av registren och de absurda utredningar som gjorts under 1900-talet. Jan har också fått i uppdrag av skolverket att ta fram ett studiematerial om resandefolket och dess historia.
Resande finns över hela Europa och integreringen har gått olika långt. Paradoxalt nog har trakasserierna i Sverige minskat i takt med ökad invandring och nya flyktinggrupper som söker skydd i landet. Rasister och främlingsfientliga personer tycks ha fått nya grupper att ge sig på.
Det gäller åtminstone i storstäderna. För ett tiotal år sedan försökte Ragnar och hans familj flytta till en norrländsk stad. Det tog två veckor, sedan visste alla i grannskapet om familjens bakgrund.
Grannen slutade hälsa
– Närmaste grannen var polis. När vi flyttade in i huset var han hur trevlig som helst, efter 14 dagar hälsade han inte längre. På något sätt hade han luskat ut vilket släktskap vi hade.
Efter två månader flyttade familjen tillbaka till Stockholm igen.
Enligt Jan Ottosson pratar ungefär 7 procent av de resande romani – hemma bakom stängda dörrar.
– Fast språket dör ut mer och mer. I föreningen försöker vi slå vakt om både språket och de gamla yrkena som förtenning.
Janne bekräftar ännu en gång att han är stolt över sitt ursprung. Stolt över att tillhöra ett folk som lyckats överleva och etablera sig, trots allt motstånd:
– Men glöm inte att rasismen finns kvar. I delar av Sverige får resandebarn fortfarande ligga och slåss på skolgårdarna på grund av sitt ursprung. Mitt mål är att få slut på det.
Jan Lindkvist
Hör dig på radio just nu. Googlade mig hit under tiden. Suveränt det du gör och för jävligt det jag hör om i programmet.
Fortsätt!