Lobotomi
I Sverige utförde man i mitten av 1900-talet lobotomi på svårt psykiskt sjuka patienter som var intagna på mentalsjukhus. Vilka kriterier man hade på dem som var ”svårt sjuka” kan jag bara tänka mig.
Men man inriktade sig bl.a. till dem som man ansåg hade ångest, var aggressiva, schizofrena eller bara var allmänt översexuella och ”ynglade” av sig osv.
4500 svenskar blev lobotomerade under 1940- 1950-talet, Hur många av dem som var Resande vet jag inte. Men jag kan tänka mig att mörkertalet är stort.
Under folkhemstiden förekom övergrepp på enskilda, utförda av samhället. Så långt är alla numera överens. Barn tvångsomhändertogs för att föräldrarna hade tattarblod, sådana som samhället ansåg vara mentalsjuka och sinnesslöa lobotomerades och steriliserades med tvång.
Lobotomi ”lob; från hålighet, och tomi; skära av”
På den tiden fanns det inte effektiv läkemedelsbehandling. Behandlingen utfördes med de kunskaper man hade då.
Läkaren som utförde lobotomin gjorde ingreppet på fri hand utan ledning av t.ex. röntgenbild av hjärnan. Ingreppet blev därför stort och grovt (flera kvadratcentimeter).
Metoden gick ut på att skära av nervbanor från pannloben till djupare liggande regioner i hjärnan som är centrum för känslolivet.
Denna behandlig gjorde att patienten blev apatisk eller fick en stark personlighetsförändring.
Denna personlighetsförändring är permanent.
Egas Moniz
1947 utdelades ett av de mest tragiska och oförtjänta Nobelprisen någonsin.
Portugisen Egas Moniz hade 1935 börjat experimentera med att borra hål i
skallen och förstöra fungerande delar av hjärnan för att lugna ner
mentalpatienter, något som senare blev känt som lobotomi.
Han fick idén från en fransk arbetare som genom en
sprängolycka fick en laddstav rätt genom huvudet, genom främre loberna -
och överlevde. Men hans beteende ändrades drastiskt. Nu tappade han lätt
humöret, blev burdus och uppförde sig på ett förhållandevis omoraliskt sätt.
Moniz främste lärjunge var den amerikanske psykiatern Walter Freeman.
Han åkte runt och utförde lobotomi och patienterna ”låg på rad och väntade.”
En sköterska som var med vid en av dessa lobotomier berättade hur det gick till.
”När var och en av patienterna fördes in så skrek dr Freeman till honom att han skulle göra något som skulle få honom att känna sig mycket bättre.
Patienten hade fått en elchock alldeles innan han fördes in; det var förmodligen därför han skrek åt dem.
Elchocken var den enda medicinering de fick, de fick inget för smärta, ingen narkos, inget muskelavslappnande. Därefter såg han alltid till att allt var korrekt arrangerat.
I sin armlösa slaktardräkt ställde han sig framför ett stort grönt skynke och var noga med att belysningen inte skulle kasta skuggor.
Freeman fotograferade alltid sina operationer och var noga med att allt skulle se bra ut.
Hela operationen fotograferades med ismejseln på plats.
När allt var klart stötte han in den.
Jag förmodar att det var del av hans kirurgiska teknik, om det finns någon teknik för sådan kirurgi.
Man måste förmodligen stöta in den för att bryta igenom benet bakom ögonhålan.
Han lyfte upp ögonlocket och sköt in det ismejselliknande instrumentet över ögongloben.
Och sedan körde han plötsligt in den, kollade så att bilden togs, och körde mejseln från sida till
sida för att skära av hjärnan."
Instrument som man andvände sig av:
Får bara lägga till att lobotomin inte var så som steriliseringen (att i sig) tillintetgöra en eller flera indevider, utan var ett modernt sätt att påverka defekter en indevid kunde ha, visst var det sjukt och korkat men kanske inte lika ohumant som steriliseringarna.
med att lobotomera någon var man ju "snäll" så att säga, kanske snurrar jag till det nu, steriliseringarnas argument var ju just "snällhet", JAJA jag skickar denna lite snurriga kommentar i varje fall, men ni får ta hänsyn till att jag itne fått ta mig min kopp kaffe idag...