Hämtat från wikipedia

/ Permalink / 0
1500-talet

På 1500-talet var det belagt med dödsstraff för manliga romer att uppehålla sig i landet. Den 28 April 1543 får befallningsmannen i Västerås Rasmuss Klott en barsk anmaning att jaga en tattarhop, om vilken han tydligen skrivit till konungen (Gustav Vasa), ut ur landet. År 1576 utsände konung Johan III en rundskrivelse till fogdarna i Norrland rörande förvisning av tattarna ur riket. År 1577 stod det i Johan III:s utgående diarium att om "Tatterne" försöker komma in innanför gränserna skulle de hängas allesammans. Allt var inte dåligt på 1500-talet för romer i Sverige. I Juni 1577 utfärdade Gustav Vasas måg hertig Magnus av Sachsen-Lauenburg från Ekolsund ett rekomendationsbrev för "Egiftern" Anders Faa och hans parti, och ett par månader senare fick samme rom med sitt sällskap i Håtuna en liknande skrivelse av konung Gustavs dotter prinsessan Cecilia. Anders Faa och hans följe skulle förses med mat och öl i utfärdarnas respektive förläningar. Detta följe hade säkerligen en koppling till Skottland. Namnet Faa tillhör en av Skottlands kända romska släkter.

1600-talet

På Riksdagen år 1617 beslutades att landets alla "tattare och zigenare" skulle utvisas. Den 28 Juli 1637 kom "Placat om Tatarnes fördrifwande af landet" till stånd. Här meddelas till en början att i Sverige finnes "en stor hoop Sikeiner eller Tartare, som i skåcketals omlöpa i provincierne ifrån then ena orten till den andre". Romska kvinnor och barn skulle fördivas ur landet medan de romska männen skulle man ha rätt att döda. Den "zigenarstadga" blev trots sin grymma ton inte särskilt uppföljd. Under slutet av 1600-talet och början 1700-talet uppträder romerna som häktmakare eller trådragare. Sammanställningen zigenare-tattare-häktmakare var vanlig under denna period. Ett exempel på det är Johan Henriksso Swartzkaupf i Vimmerby som anges vara "Tartare" och häktmakare i slutet på 1600-talet

1700-talet

Under 1700-talet var de flesta resande-romer glasförare eller inom krigsmakten. Främst som fältjägare eller artillerister inom det militära. Ett av många exempel på romska soldater i källorna inom krigsmakten finns nedskrivet i Henrik Lilljebjörns "Minnen från förra hälften av 1800-talet". Lilljebjörn berättar i andra delen av sina "Hågkomster" en del intryck och erfarenheter ur livet vid Värmlands fältjägare under förra hälften av 1800-talet. Bland regementets manskap, mest folk från Jösse härad och finnmarkerna, fanns en del "skojare av äkta Zigenarras", säger han. "Figurer med mörkbrun hy och svarta, blixtrande ögon förekommo ej så sällan, men dessa voro äfven de mest intelligenta, och sedan de väl voro beklädda och under diciplinens band , kunde man aldrig önska sig bättre folk att kommendera. Bland dem funnos taskspelare , eqvilibrister och konstmakare av allehanda slag, och deras praktik under permissionstiden mellan mötena vill jag ej taga i försvar. Det hände ej så sällan att sådana där kamrater fingo respass till Marststrand eller Varberg, men många av dem hördes aldrig något ondt om. Jag påminner mig om en sådan , som hette Lindgren, hvilken redan 1808 blivit tillfångatagen i Norge, men rymt, förklädd till kvinna, och haft många äfventyr innan han återkom. Karlen hade medalj för tapperhet i fält och var af sitt befäl väl ansedd.--Han hade tre söner, som alla voro jägare, och den yngste var till och med vice korpral vid mitt kompani. Det var en mycket vacker karl, men hans kamrater voro ej nöjda med honom samt klagade öfver hans extraktion och förmådde mig slutligen begära hans afskedande. Gubben Lindgren var mycket känd inom officerskåren, och hans norska visor afhördes med stort nöje.

De svenska zigenare (resande)från 1600 till tidigt 1800-tal, har nästan undantagslöst haft rottrådar till Finlands zigenare (Kaale). Under 1700-talet upphölls mycket livliga förbindelser på Bottenhavets båda sidor. De värvade regementena som ofta bestod av zigenska soldater, bytte ofta förläggningsorter med varann.(ref)Allan Etzler "Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige"1944 sidan 117. Skilsmässan mellan Sverige och Finland betydde givetvis ett försvårande mellan de finska zigenarna och de svenska. De isolerades från varandra..(ref)Allan Etzler "Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige"1944 sidan 125.

1800-talet

Under 1800-talets slut fick Sverige en ny zigensk grupp bredvid de resande. Det var Kalderash-zigenare som invandrade från olika delar av Europa, men de flesta härstammade från slaveriet i Östeuropa. Kalderash blev bärare av namnet zigenare medan resande fick av myndigheter bära namnet tattare (under större delen av 1900-talet).

Till top