Min förebild

MIN DAGBOK / Permalink / 3


Denna pojke är 10 år på bilden. 
Han hade en mycket tuff skolgång där han varje dag möttes av stryk, tuffa ord och rasistiska lärare som inte alls drog sig för att använda käppen eller linjalen på denn lilla Tattar pojken! 
Varje dag fick han tvätta sina händer med stålborste innan han fick gå in i klassrummet, trots att han inte var mer skitig än någon annan. 
Han fick alltid skulden för saker som andra ungar gjort och fick också ta straffen för det. 
En gång blev han framkallad till svarta tavlan där lärarinnan visade alla barnen i klassen hur en tattare såg ut och rådde barnen att hålla sig ifrån honom om de viste sitt bästa... 

Men trots allt han fick utsstå i sin barndom så har han formats till världens underbaraste man. Han är min far. Stig-Ove, son till en stor familj och släkt. 

Han är inte bara min pappa, han är min största förebild här i livet. Han ger mig alltid goda råd och stödjer mig i allt jag gör! 
Jag älskar dig pappa, du är en stor man och du betyder så mycket för många! 

#1 - - nils gunver:

Jag förstår vad din pappa upplevde Folket i Kattarp -grannbyn till nazistbyn Hasslarp, sa att de skulle ödmjuka mig. Kan du gissa vad det innebar?

Svar: Jag kan nog gissa, jag har fått se följderna med min pappa hela mitt liv :(
Eleonor Frankemo

#2 - - Sonny Eisfeldt:

Jag tror mej veta vad du menar. Min pappa har också liknande berättelser från sin barndom.Han fick stryk, fick stjäla pengar för att klasskamraterna skulle sprida vidare att han var en tattarunge.

#3 - - NILS GUNVER:

Nils Gunver
den 13 januari 2017 · detta är en av de många resandeberättelser vilka de kringvandrande vandringsmännen i gamla tider förmedlade på gårdarna mot mat och husrum. Det finns inte så många av de berättelserna bevarade, för nu har vi ju internet och TV, och SnusAlma, 5öringsJohannes, Lasakungen. Knöös samt Dolken i Håsan, har vandrat till fram till sina mål
I Södra Skåne var det Fan som var de fattigas vän som ni kan förstå från denna historia från Söderslätt. Vänder vi oss måhända till fel frälsare idag kamrater?
Ute på Söderslätt bodde en fattig sakomakare
Denne man bodde med sin familj i ett förfallet hus som han hyrde av en förmögen bonde på Söderslätt.
En dag skulle skomakaren bege sig in till stan för att köpa läder och andra förnödenheter. Av den anledningen bad han bonden att få låna häst och vagn. Jo, det kunde han få mot att han gjorde dagsverken hos bonden;
- Men, tillade bonden, är du inte tillbaka innan kväll och om hästen då är svettig så kommer jag att vräka dig och din familj ur huset, och sen kommer Hin att ta dig med hull och hår. Skomakaren lovade att vara tillbaka i god tid och köra sakta.
När skomakaren var klar med sina ärenden i stan och var på väg hem, hann han upp en finklädd herre, klädd i svarta kläder, krage och cylinderhatt. Den fine herren bad att få åka med ett stycke, och de kunde skomakaren inte neka. När de kört en bit orkade hästen knappt inte dra kärran längre, och tillika blev han svettig. Nu blev skomakaren rädd och sa – det är kanske bäst att herrn stiger av. Han berättade anledningen, att han lovat bonden att hästen inte skulle bli svettig och de konsekvenser detta skulle kunna innebära.
- Det var inte farligt, svarade den fine herren, det ska vi nock ordna, men eftersom du är skomakare kan du gärna uträtta ett litet arbete åt mig, vi kör in här på den här avtagsvägen, jag bor här alldeles strax bredvid.
Skomakaren tvekade – han hade ju bråttom hem. Men han ville inte neka den fine herren, helst som han sa sig bo så nära. Han skulle väl inte kunna bli försummad av att köra dit. Alltså vred man in på avtagsvägen, där ekipaget stannade vid ett hus som skomakaren aldrig sett förut. De båda männen steg in. På golvet låg fullt av gamla läderbitar som inte dög till någonting, skomakaren kände igen flera av sina egna läderbitar som han slängt bort just för att de var odugliga.
Skomakaren frågade den fine mannen varför en så fin herre som han samlade på sådant snavs. Jo, svarade denne, när ni skomakare slänger bort odugliga läderbitar brukar ni säga att dom slänger ni till Hin Håle och då tvingas ju jag att plocka upp dom. Skomakaren blev rädd när han upptäckte vem den fine herren var, dessutom tänkte han på bondens ord: är du inte hemma innan kväll tar Hin dem me hull och hår.
Hin såg att skomakaren blev rädd och sa lugnande: Jag vet alltsammans, du ska inte va rädd för mig, långt mindre för bonden. Nu vill jag bara att du tar mått till en sko åt mig här på denna foten – här visade Hin sin hästhov – och tar en av dessa läderbitar och syr en åt mig. Skomakaren letade bland läderbitarna men fann ingen som var stor att bli till en sko. Skomakaren så då att han skulle ta av sitt eget läder och sy en sko åt Hin.
- Nej det går inte för sig, sa Hin, men om sådant får vi talas vid senare. Men protesterade skomakaren, nu har jag uppehållit mig här så länge att jag inte hinner hem till kvällen, och nu blir jag vräkt från min bostad.
Det är inte så farligt, lugnade Hin, du ska vräka bonden istället och jag ska visst inte ta dej me hull och hår. Hur så, undrade skomakaren, och då tog Hin fram ett tungt järnskrin ur sina gömmor och gav till skomakaren;
- När du nu kommer körande in på gården, så stor bonden där och ser att hästen är svettig, han svär och skäller för att du kommer hem så sent, och så kallar han på några karlar och ger dem befallning att gå ner till ditt hus och vräka ut din familj och ditt bohag. Med då tar du fram det här skrinet och frågar bonden hur mycket han vill ha för gården och allt vad han äger.
Bonden kommer naturligtvis att tro att allt detta är skämt

Till top